halvvägs genom elementära, min mamma fick reda på att några andra barn och jag hade lekt med en tjej som hade Downs syndrom. Vi hade tillbringat en fördjupning med att plocka maskrosor och göra kransar. Mer som bon, men det är tanken som räknas.
en av våra lärare såg oss och gav mig ett band för mitt beteende. Det kändes lite konstigt, att få en belöning för att inte agera som en fullkomlig fuckhead. Vi visste inte exakt vad Downs syndrom var. Men vi visste att Megan var annorlunda. Vi brydde oss inte så mycket.,
min mamma hittade bandet i min lunchpåse och frågade om det. När jag förklarade, bröt hon en skål i diskbänken och kastade ägg på mig bakom kylskåpsdörren. ”Du leker med en efterbliven?”hon skrek.
i flera dagar ignorerade hon mig. Men ibland kallade hon mig ”efterbliven” när vi passerade i korridoren.
några år senare satt min mamma i en auditorium och såg mig spela andra stol cello i high school orchestra. På skjutsen hem frågade hon varför jag inte spelade första stol.
”det är reserverat för en senior”, sa jag.
hon rullade ögonen., ”Varför är du inte i mästarklassen?”
Jag sa, ” eftersom du inte är berättigad till master class förrän du är andraårsstudent.”
” Bull shit”, sa hon. ”Din lärare tror inte att du är begåvad. Kanske inte. Om jag var du skulle jag sluta.”
min pappa var tyst, som en chaufför.
i flera dagar vägde jag hennes ord mot vår dirigents. jag visste inte vem lögnaren var. Slutligen var jag tvungen att göra ett val. Ord från ingen av dem betydde något. Det som gjorde var min kärlek till musik.
så jag fortsatte att öva., Jag gjorde master class, och berättade för mina föräldrar att jag inte ville att de skulle delta i föreställningar längre. I college, jag gav upp musik för en annan passion-skrivande. Men lektionen fastnade: jag behövde inte min mammas råd. Eller hennes godkännande. Eller hennes stöd. Hon hade faktiskt alltid fel.