i att ta itu med metafysik börjar Aristoteles med Platons åsikter ochmer specifikt om platos vetenskap om former och det goda. ThusAristotle har metafysik för att vara vetenskapen om de första och mestuniversella orsakerna, snarare än attributen till saker som har enkontingent existens. Metafysik är studiet av ”att vara qua vara”, ellerstudien av attribut som hör till saker bara i den mån de existerar, t.ex. existens, enhet, samhet och skillnad.,

den grundläggande frågan som metafysik ställer är: vad är sant för existenter i den mån de finns?

men genom att ärva denna definition av metafysik är Aristotelesbekräftad med ett problem, eftersom han avvisade Platons teori om formeroch det goda, och istället föreslog att det finns många sinnen av ”Good”, beroende på vad det är som du utvärderar. Så också, hesaid, finns det många sinnen där saker kan sägas existera. Således verkar det, det kan inte finnas någon vetenskap om existens och universella orsaker,och så kan det inte finnas någon metafysik.,

Aristoteles lösning är att visa att det finns en enda ”grundläggande” känsla av ”exist” från vilken de andra sinnena härrör, och att denna känsla av ”exist” är föremål för metafysik. För att göra detta sätter han först upp några skillnader för att skilja mellan variationerna i ”exist”:

homonyma saker är de som båda beskrivs av samma predikat men med olika definitioner, t. ex. ”Jag är polsk” och”jag polerar golvet”
synonyma saker är de som båda beskrivs av samma predikat och var och en med samma definition av det predikatet,t. ex., ”Jag polerar golvet ”och”jag buff golvet”

i vissa fall kan en sak vara homonymt med en annan eftersom den är beroende av den, i vad som kallas icke-coincidental homonymy. Om så är fallet, kommer det att finnas ett ord som har fokus betydelse bland homonymer, eftersom det är den från vilken alla andra betydelser härleds.

således, för Aristoteles, blir den centrala frågan om metafysik: vad är sant för substans i den mån det finns?

Aristoteles ansåg ”existens” vara en samling av homonymer, med afokal betydelse som gäller för ämnen (t. ex., den innebörd som den har i’demokratier finns’). De två mest distinkta betydelserna av ”exist” thatAristotle drog ut i förhållande till ämnen var:

1) primär: ett ämne som existerar i sin egen rätt, oberoende av andra
2) sekundär: ett ämne som existerar på grund av dess förhållande till asubstans, beroende av primära ämnen, t.ex. färg (den blomman är röd), jogging (jag joggar)

Aristoteles drar således två olika studieområden för metafysik.,

Aristoteles tog också upp frågan om matematik; Platon höll ”1 + 1=2” för att vara ett substansbesked, men Aristoteles var oense och tänkte att siffror bara kan existera i förhållande till andra primäraämnen, och så kunde bara ett uttalande som ”1 hund + 1 Hund = 2 hundar” vara ett uttalande om substans (i det här fallet är det särskilt astatement om hundar qua unity)