i sin politiska aspekt kan världens historia läsas som historien om skapandet och sönderfallet av successiva imperier, en kedja av ond orsak och effekt som har medfört mycket blodsutgjutelse och elände. Efter första världskriget gjordes dock en samlad insats för första gången, på ett begränsat sätt, för att bryta kedjan., Erkänner att kolonier är en källa till friktion och svartsjuka bland rika nationer, bestämde de segrande allierade sig för att inte lämpliga för sig kolonierna av sina besegrade fiender. I stället placerades de territorier som tillhörde kejserliga Tyskland och det ottomanska riket som ansågs oförmögna att fungera som oberoende stater under internationell förvaltning under överinseende av Nationernas Förbund.

grundarna av ligan skapade tre typer av mandat för förvaltningen av dessa territorier av nationer som fungerar som ”mandat i Nationernas Förbund.,”Klass A mandat omfattade områden som ansågs vara redo att ta emot självständighet inom en relativt kort tidsperiod. Dessa territorier var alla i Mellanöstern: Irak, Palestina och Transjordan, administreras av Storbritannien; och Libanon och Syrien, administreras av Frankrike. Klass B mandat omfattade territorier för vilka beviljandet av självständighet var en avlägsen utsikter., Dessa territorier var alla i Afrika: Kamerunerna och Togoland, som var och en delades mellan Brittisk och fransk administration; Tanganyika, under brittisk administration; och Ruanda-Urundi, under belgisk administration. Till de territorier som klassificeras enligt klass C mandat praktiskt taget ingen utsikter till självstyre, än mindre självständighet, hölls ut., Dessa territorier omfattade Sydafrika, administrerat av Sydafrikas Union, Nya Guinea, administrerat av Australien, Västra Samoa, administrerat av Nya Zeeland, Nauru, administrerat av Australien på uppdrag av det brittiska imperiet och vissa Stillahavsöar, administrerat av Japan.

villkoren i mandatssystemet innebar ett erkännande av rätten för folken i de koloniala territorier som tillhör stater som besegrats i krig att beviljas självständighet om de ansågs ha nått ett tillräckligt långt utvecklingsstadium., Ingen bestämmelse i förbundet angavs dock att de länder som utsetts att förvalta de bemyndigade territorierna bör vidta åtgärder för att förbereda dessa folk för eventuellt självbestämmande.